Gravid, vill jag eller inte?

vanilia +1
Jag är 17 år gammal min pojkvän 19. Jag blev gravid oplanerat. Våra föräldrar stöttar oss och är jätte glada för det. Jag skulle anse oss som mogna att ta hand om ett barn, även våra föräldrar tycker så. Vi festar aldrig, vill inte gå högskola osv. Vi är mer typen som kollar film hemma ensamma. Vi har tänkt att bo hemma hos hans föräldrar med barnet, hans föräldrar blev glada av det beslutet. Men nu till frågan, vill jag verkligen ha detta barnet?

Jag älskar min pojkvän mer än allt annat och vi båda var glada för beslutet i början. Men jag har börjat tveka lite. Jag har ett syskonbarn på ett år som jag älskar att spendera tid med och hon är så gullig. Jag gillar att byta blöja, att mata henne, natta henne och trösta henne osv. Jag är i vecka 16, vad ska jag göra? Är det bara en fas? Jag vill att jag ska älska detta barn och jag tror jag kommer göra det när det är fött, men vad händer om det inte är så?

76 svar

Molloy +1
Du verkar tveksam, så jag tycker det låter som att du egentligen inte vill ha barn nu. Men du måste så klart fundera själv, ingen annan kan ju veta vad du egentligen vill.
Miikaelaa +1
Jag skulle personligen inte skaffa barn vid den åldern. Visst kan man känna sig mogen, men man fortsätter mogna framtill ca 24 som kvinna så.. Man är inte så mogen som man egentligen känner sig. Och det märks med din osäkerhet kring "ska jag skaffa barnet eller inte?"
Sedan att barnet ska bo hos hans föräldrar? Mja.. Skulle själv velat ha det stadigt i livet med hus, ekonomi osv. Om ni inte har råd att bo själva. Ska ni och barnet då leva på era föräldrar?

Jag är inte heller en festmänniska och har aldrig varit utan är mer hemma typen. Skillnaden är väl att jag lägger stor fokus i högskolan, men det är ju för att jag vill utbilda mig och ha bra jobb, och så småningom så stor inkomst att jag inte är beroende av någon annan.
Jag skulle aldrig tänkt tanken att skaffa barn för 3 år sedan. Inte "ens" idag, 3 år senare.

Men det är ju vad jag personligen tycker. Du kan ju tänka på det, men i slutändan är såklart beslutet ditt. Känns det rätt för dig så ska du ju behålla det.
benandjerry +1
17 år är otroligt tidigt att få barn. Ni är båda unga, ni kan inte veta exakt vad ni vill i den här åldern. Det är inte ens säkert att ert förhållande kommer hålla. Men beslutet är ju ditt, gör det som verkligen känns rätt.
Merida +1
Jag har genomgått en IVF-behandling för att bli gravid. Och när jag fick svart på vitt att detta barnet kommer klara sig så fick jag en chock. Jag började överanalysera och tycker egentligen att vi har det bra nu.

Ett barn behöver inte alltid vara negativt. Men det kommer bli otroligt tufft både ekonomiskt och psykiskt med läxor osv. Och när du får jobb så kommer de faktiskt fråga om du har barn. Folk som VABar (vård av barn) är jobbiga anställda...

Jag brukar ALLTID råda unga vuxna att välja bort barnet. Men eftersom du är i v16 så är du ganska långt gången. Strax under halvvägs faktiskt...

Vad den stora frågan egentligen handlar om är om NI TILLSAMMANS kan ta hand om detta barnet. Om ni skulle dela på er, skulle du våga lita på att han tar hand om barnet då?
Merida +1
Och, när jag var 17 så ville jag ha barn... Men jag är SÅ glad att jag inte skaffade något... Jag och pojkvännen delade på oss när vuxenlivet började. Vi hamnade på HELT olika plan i livet och det blev bara FEL. Och hade vi haft ett barn i mitten hade det blivit ännu mer fel... Och vi var tippade att vara de som skulle skaffa barn och köpa hus efter studenten. Även av oss själva.
FoxyCleo +1
Gå och prata med någon professionell om det här är mitt råd
vanilia +1
Jag tror man mognar även under graviditeten och att man även mognar mer och mer när barnet är fött. Man får ju föräldrapenning och barnbidrag så det räcker för barnet, så vårat barn betalar vi själva för. Vi har vart ihop i ett år och några månader, och de känns som de kommer hålla. Men man vet aldrig. Jag har redan tagit upp sånt med min pojkvän och han säger att han ska finnas där för barnet oavsett.

Jag vet att jag är ung, men jag anser inte att jag missar något i livet. För det går att fixa med barn, de tar bara längre tid. Sen att man blir ung mamma behöver inte betyda att man inte klarar det. Även en 35åring kanske inte klarar det. Alla unga mammor är inte som på mtv eller annat man får läsa i media. Och vi kanske inte är ihop föralltid, men det behöver man inte vara heller för att båda är 35.
Merida +1
Det är inte det... Att en 17-åring inte klarar av att ta hand om ett barn. Förr var man typ 14 när man gifte sig och det gick ju bra. Typ. Men idag ska man vara mellan 20 och 35 innan man skaffar barn. Och om du läser igenom mitt i lägg igen så ser du också att jag påpekat en massa andra saker. :)

Och, har du kollat vad du kommer få? Du kommer få, kanske, 5 000kr. Dina föräldrar kommer inte heller ha försörjningsplikt. Det samma med hans föräldrar. Så där kan ni ju glömma inkomst. Barnomsorg kostar i runda slängar 1 000kr/månad sen när du börjar skolan igen efter mammaledigheten. Så du är medveten om det också.
Pawni +1
Jag känner en som blev gravid som 17 år och hon är nu 18 år gammal. Pappan var helt inställd (tror han är 20 nu) på att hjälpa till, men han "försvann" ganska snabbt och nu hörs de aldrig av.
Hennes föräldrar tar mest hand om ungen, tyvärr. Hon har även Soc inblandade eftersom hon vill ha en egen lägenhet osv.

Det jag menar är, vill du verkligen börja dedikera ditt liv redan nu åt en unge? Varför vill du inte plugga på högskolan? Kommer du ens ha/få ett jobb efter gymnasiet? (Som du för övrigt måste lägga åt sidan när du har barn). Och vad är du kompetent till att jobba med efter gymnasiet?
Det innebär så mycket :/
Merida +1
Jag ville som sagt ha barn i din ålder också. Och jag var färdig med resandet och är inte intresserad av att festa. Och så är det fortfarande... Jag reste inte för egna pengar och jag festade inte nämnvärt. Men ÄNDÅ tyckte jag att det var bra att jag inte skaffade barn.

Jag fick inget fast jobb som ung. Otroligt jobbigt om man har barn inblandade där. Jag fick ingen riktig bostad som ung. Och DET är jobbigt med barn inblandade. Jag hade aldrig någon ordentlig fast och ordnad inkomst. Och fy fan vilket helvete det hade varit att inte ha råd med mat till sig själv.

Ja, listan kan göras längre och längre. Jag var också ansvarsfull och mogen, trodde jag.
AKAmini +1
Jag blev också oplanerat gravid som 17 åring (hann fylla 18 innan barnet föddes) och hade väldigt mycket tvivel. Inte över huruvida jag skulle klara av ett barn, utan över min pojkvän, om han skulle klara det, om han skulle ta sitt ansvar, om han skulle stanna hos oss, över ekonomin då vi var lika gamla och ingen av oss var klara med gymnasiet och hade inga inkomster.

I efterhand kan jag ju säga att det ordnade sig, man mognar mycket under graviditeten, tyvärr brukar papporna sällan hinna komma lika långt i mognaden som tjejer gör... Vi höll ihop i 13 år och fick ytterligare tre barn tillsammans, vi båda klarade gymnasiet och har det hyfsat ordnat idag, trots att vi nyligen gick isär.

Men, att vi fick barn så tidigt och fick leva på socialen tills exet tagit studenten och kunde börja jobba satte 'tonen' för vår ekonomi för många år framåt. Inte förrän de senaste åren har vi kunnat leva utan att vända på varje krona. Självklart har det varit värt det, men jag tvivlar på att jag hade tagit samma beslut då om jag haft den erfarenhet jag har idag. Fast sen behöver ju ni inte skaffa ytterligare ungar innan ni har ert 'på det torra' :P
spaceshiip +1
Jag tycker Meridas åsikter här är väldigt vettiga. Kolla upp vilka alternativ det finns till boende, exakt hur mycket pengar du kommer få etc. Du måste ändå utgå från att du kan bli ensam med barnet sen. Då kan du inte bo hos hans föräldrar längre, och du kanske faktiskt inte vill bo hemma med barn heller när det väl kommer till kritan.

Kommer dina föräldrar ens orka ha ett högljutt spädbarn samtidigt som de jobbar, ha lust att försörja ytterligare ett barn. Det kan bli en helt annan sak när det inte är ens egna barn, och skulle ni bli utslängda, som värsta scenario, klarar ni er då? Har han ett stadigt jobb? Och vill du verkligen vara helt beroende av hans ekonomi alternativt era föräldrars? Det är en psykisk påfrestning för båda parterna.

Och ni är extremt unga. Just nu kanske ni inte känner för att ha ett tonårsliv, men det kan förändras när ni väl är tvungna att vara vuxna. Om du tvekar tycker jag faktiskt att ni ska vänta. Även om ni är helt mogna för ett barn just nu, ert förhållande är superstarkt och ni kommer älska barnet finns det så många andra faktorer. Att samla ihop bebisgrejer, säkra jobb och bostad, bygga en stadig ekonomisk grund att stå på tycker jag ändå ska komma innan graviditet om det går.
Aceton +1
Du kan skaffa barn, med allt vad det innebär, när som helst i livet. Men när du väl skaffat barn kan du aldrig göra det du kanske skulle gjort annars. Ta ett sabbatsår och resa, spara rejält med pengar och flytta hemifrån till ett hem där du verkligen vill bo, känna att du kan gå isär från en partner du inte trivs med utan att behöva tänka på ett barn (visst, det kanske inte händer dig, men statistiken talar för det), arbeta övertid och komma upp i karriären, ta spontana middagar, weekends, biobesök..

ja, allt spontant egentligen, få det jobb du kanske egentligen vill ha, upptäcka och lära känna dig själv (barnlös, vilket jag tror är ganska viktigt)... Det finns så himla mycket du inte kommer kunna göra. Eller. Du kan säkert göra det mesta, men det blir väldigt mycket svårare och komplicerat och kräver mycket vilja och engagemang.

Jag skulle ALDRIG behålla ett barn om jag blev gravid idag. Varför skulle jag? Det kan jag göra senare, på ett eller annat sätt.
Miikaelaa +1
Ja, du kommer mogna för att du tvingas mogna. Du kommer inte ha något annat val.
Och frågan är ju varför man vill skaffa barn så tidigt när man har hela livet på sig. Varför väntar man inte tills man får ett stabilt liv? Dvs gör allt man drömmer om så man slipper tänka tillbaka när barnet sitter framför och inte får ångest.
Kan lova dig att du kommer ångra dig. Ibland kommer du inte ens kunna gå ut med dina vänner och ha ett eget liv eftersom du måste ta hand om barnet.

"Nej hans föräldrar kan ta hand om det" och det är precis därför jag menar att man inte har ett stabilt liv. Man ska inte lägga ens egen ansvar för sitt barn på någon annan.
Hoppas du förstår att allt inte är klappat och klart bara för att barnet får 5000kr. "Föräldrarna hjälper till" då är ni fortfarande inte tillräckligt stabila för att ta hand om ett barn.
FoxyCleo +1
Men nu är hon redan gravid...
Man brukar inte ångra sitt barn
Merida +1
Man "får" inte ångra sitt barn. Man får inte SÄGA att man ångrar sitt barn. Vet sjukt jävla många som ångrat att de skaffat barn faktiskt.
Mliillo +1
Bara för att man är typen som sitter hemma o kolla film betyder inre det att man är mogen för barn...Du har ett syskonbarn du passar ibland men uppfostrar du henne, vägleder du henne, tar hand om henne och har ekonomin och mentaliten för att ta hand om henne varje dag i 18 år? Det är en stor skillnad! Det är mycket mer än bara det du nämner som tillkommer till att skaffa barn och en 16 åring anser jag inte är, varken mogen eller redo för det.

men gjort är gjort och du kommer antagligen att lära dig precis som alla andra unga föräldrar. Men det kommer vara tufft i början, det kan jag tala om för dig. Du låter väldigt osäker lch jag tycket du ska tänka igenom detta noga och tänka på hur ditt liv kommer att förändras. Självklart positivt men du är jätteung och om några år kommer du tänka annorlunda än vad du gör idag. Du är faktiskt fortf ett barn och utvecklas själv fortf, både kroppsligt och mentalt. Tänk på vad du själv vill göra. Vill du inte uppleva erfarenheter först innan du har ansvar för ett annat lov i 18 år?
Mliillo +1
Jag gjorde en abort när jag var 19 och jag är glad för det. Jag vill ha ett stabilt liv där jag är säker på att jag har en man som vill detta lika mycket som jag o känna att jag har gjort mitt och kan ägna mutt liv åt mitt barn. Sen har man en starkare mentalitet ju äldre man blir och har mer erfarenheter av livet i bagaget. Så tänk på det och om du kan ge ditt barn allt?
Mliillo +1
Ja såklart tog det slut med killen jag levde med då i fem år oavsett graviditet. Det kan hålla men majoriteten av tonårskärlek går tyvärr i sär för att man helt enkelt växer ifrån varann. Som sagt, ingen av er har ens utvecklats färdigt.
Miikaelaa +1
Inte ångra sitt barn. Men ångra att man födde det just vid en viss tidpunkt i livet.