Alltid arg på min pojkvän.

Lurvig +1
Varför? Varför är jag så arg på min pojkvän för. Hela tiden! Veckan innan jag ska få min mens är jag bedrövlig. Veckan jag har mens känner jag mig äcklig så då är jag oxå sur. Veckan efter min mens är jag mig själv typ. och veckan efter det börjar allt om igen. VARENDA JÄVLA MÅNADSJÄVEL. Förstår inte? Jag tål inte skämt längre, vi brukade skämta ganska grovt innan. "för att jag är en tjej som tål sånt" men nu vill jag bara slita ut ögonen ur honom ifall han skulle skämta på samma sätt som vi gjorde innan.

Sen går jag runt och är sur för att jag överanalyser allting. Exempel: Han tackar inte för maten. Då är min första tanke att han är otroligt oförskämd som sedan leder till nästa tanke att han bara tar mig för givet som leder till att jag tänker att han inte älskar mig. Jag säger ju självklart inte detta till honom, för jag fattar ju hur ologiskt det är innan jag öppnar käften. Men då går jag istället runt och är bajsarg och han fattar ingenting.

Eller här om dagen så låg det en rakhyvel i badrummet som jag inte kände igen när han var på jobbet. Jag började störtlipa och satte mig ner på golvet. (drog slutsatsen att han satte på någon annan) Sen kom jag på att det var min tjejkompis rakhyvel. (hon hade sovit över, vilket ledde till att jag satt där som ett jävla psykfall och asflabbade för att jag kände mig så dum) Berättade självklart inte om incidenten för honom. Men det ledde till att jag var sur på honom istället hela kvällen. Detta är få av många saker som jag förstorar upp i mitt huvud och sedan går runt och är sur på honom för. Och avvisar han mig när jag vill ha sex, så går jag runt och är asledsen. Känner mig så oattraherad och oälskad. När det egentligen bara handlar om att han faktiskt inte orkar ha sex just då. IAntingen älskar han mig inte, eller så har jag slutat älskat honom, han är jobbig, han är dum, han är otacksam, han är oförskämd.

Men sen det få stunderna om dagen som jag inte är arg, så fattar jag ju att det inte är så. Min pojkvän är fan den finaste jävla människan som vandrar på denna jord. Jag vet att han älskar mig och jag vet att jag älskar honom.

Jag känner mig som världens sämsta flickvän, försöker så att inte vara sur eller känn agg gentemot honom. får verkligen bita mig i tungan ibland. Men kan ju fortfarande inte rå för vad jag känner. Känslor är ju alltid känslor. Stora som små. Haw.

Jag vet att jag är en asbra flickvän när jag väl är bra, vi har roligt tillsammans, jag vet vad han vill ha i sängen, lagar bra mat, är han upprörd kan jag ge honom råd, jag ger honom kärlek både fysiskt och mentalt. Samt att jag alltd möter honom på halva vägen. Är asglad när jag väl är glad och är inte svår att underhålla! Stör jag mig på något SOM ÄR RELEVANT så pratar jag om det. Jag säger vad jag tycker. Och likadan är han emot mig. Förutom mat-biten då. Han är urusel på att laga mat. Samt att han har svårt för att säga vad han känner och tycker.

Men den flickvännen som jag beskriver ovanför, den som jag vill vara. Är jag endast en vecka i månaden.Knappt.

Och JA! jag har pratat med pojkspolingen och bett om ursäkt hundratals gånger för att jag är en sån tyrann. och då svarar han "det är lungt" eller "du är inte alls arg, du är lika glad som vanligt" eller så nickar han bara och är tyst. (Då har han alltså blivit sårad eller ledsen för att jag troligtvis har sagt något elakt till honom)

Jag orkar inte, det är toppar och dalar i mitt humör HELA TIDEN. Jag blir skrämd av mig själv. Och det är bara han som får ta det. Jag är ju aldrig extra sur på mina vänner eller mamma när jag är i den här perioden varje månad. Det är BARA min pojkvän som får ta det. Vilket ändå måste innebära att jag faktiskt kan styra min känslor? Eller?

Vi älskar varandra så mycket, och ska skaffa hus snart. Han vill ha barn osv osv. (Jag med förstås!)
Så Nej, jag tänker inte göra slut. Min pappa har lärt mig att är något trasigt så ska man fixa till det!

Vill bara sluta vara så arg, för hans skull men framför allt för min egen. För är jag inte sur har jag dåligt samvete för att jag är sur och går runt och har ångest för att jag känner mig så hemsk. Och det gör mig så jävla trött, både fysiskt och psykiskt.

Förlåt för novellen, vet inte vad jag ville ha ut av detta. Tänkte på er som orkade läsa ifall det är någon som känner igen sig och vill dela med sig av sin berättelse! Så att man slipper känna sig ensam med att vara så ful och arg.

KÄRLEK PUSS PUSS / bittersnippan

10 svar

Merida +1
Vad är det som gör dig MEST irriterad på honom?
114367 +1
Tar du preventivmedel? sluta med det eller byt preventivmedel.
114367 +1
Blev typ sådär dryg förut när jag åt p piller :P
tjejen95 +1
Hur länge har det varit såhär?
Amandie +1
Åh, glömt vad det heter. Men låter som du skulle må bra av en medicin som gör humöret mer stabilt. Inte antidepp utan en annan.
spaceshiip +1
Alltså jag har haft exakt samma problem. Men jag bestämde mig från ingenstans att sluta äta p-piller och helt ärligt har mycket av den oförklarliga irritationen försvunnit.. Så mitt tips till dig är att sluta med p-piller om du gör det. Annars kan det vara en idé att prata med en psykolog/terapeut, inte bara för att "prata av dig" utan för att eventuellt få medicinering/få veta hur du ska resonera i de sammanhangen för att kunna lugna ner dig själv. Det kan ju vara underliggande ilska också.
Lurvig +1
Tack för alla svar! Vad fint!

Merida: Hm, han vet exakt vad han ska göra för att göra mig irriterad och då gör han exakt så för att jag ska bli riktigt förbannad. Det kan vara sjukt löjliga saker, men som ändå på något sätt tycks provocera mig. Men då blir jag mer förbannad för att jag tycker att det är otroligt respektlöst att försöka göra mig arg när han vet hur dåligt jag mår utav det. Förstår du hur jag menar? Men då tycker jag faktiskt att jag har rätt att få vara lite sur emot honom!

Och sen att han aldrig bråkar tillbaka, eller bara liksom ber mig hålla käften någon jävla gång. Hade varit så skönt om han "Du får inte behandla mig hur som helst, jag förtjänar inte att bli behandlad så här" men han gör aldrig det. Han bara sitter där och nickar och tar emot när jag blir arg på honom. Vilket gör mig ännu mer förbannad, som sedan leder till ett otroligt dåligt samvete.

Devetdu: Jag äter inte p-piller eller går på något preventivmedel, då jag typ grät konstant när jag hade p-plåster som jag för övrigt har hört ändå ska vara ganska lindrigt? Men tack! Annars hade det var ett jättebra tips!

tjejen95: Hm, ett år från och till! Men har varit som mest påtagligt nu vid hösten/vintern. Är säsongsdeppare! Men det är bara min pojkvän jag blir sån här emot. Ingen annan. Förstår inte varför, för ibland blir jag verkligen så förbannat jävla sur utan anledning.

Amandie: Hm! undra vad det kan vara :) Har ätit anti-depp innan men slutade för var så dålig på att komma ihåg att äta dom! Men ja, för övrigt tycker jag att mediciner är väldigt bra! Har funderat på att äta dom igen, men orkar inte med biverkningstiden bara.

Spaceshiip: Jag äter ju inte P-piller, men jag har hört ur kvinnor blir utav dom! Tragiskt nog verkar jag bara vara arg och irriterad naturligt. Har försökt ta mig i kragen och gå och prata med någon. Men har liksom inte blivit av. Jag är fullt medveten om att det troligtvis är saker som ligger och trycker på undermedvetet. Hade ett otroligt rörigt år för två år sen. Min pappa tog livet av sig och hela min familj som jag växt upp med. Bad mig med andra ord att dra åt helvete och tyckte att jag som 17 åring skulle klara mig själv med sorg och allt. Flyttade upp till min pojkvän och mamma ett halvår senare, som jag då kände verkligen var det enda som höll mig flytande. Så det var mycket seprationer, sorg, fick lära mig att växa upp fort som satan, samt att komma till en helt ny miljö där man egentligen inte känner någon. Så självklart, min pojkvän har alltid fått ta ansvar för mina känslor då jag på nåt sätt "råkat" lägga det på hans axlar att han är min enda och största trygghet i livet. Förlorar jag honom så, ja, då är jag ingenting för världen. Har inte sagt det till honom, men tror han vet exakt vad jag känner. Så jag vet inte, tanken av att förlora honom ligger och trycker på lite hela tiden (även fast jag vet att jag har honom säkert) samt att jag egentligen är så förbannat arg på mig själv som sätter sån press på honom. Vet inte riktigt hur jag ska förklara. Men ja, det är med all säkerhet "något underliggande" som är en del utav min ilska! Blir så ledsen bara att det ska gå ut över den personen som jag älskar mest i hela världen!
mandies +1
Känner igen mig, speciellt i det där att vara arg veckan innan mens, och även veckan när jag har mens är jag inte på topp direkt.. Känns som att man aldrig får känna sig normal riktigt. Du kan lida av den där sjukdomen (minns inte vad den heter) som gör att man blir helt personlighetsförändrad innan mens.

Jag blir lite extra galen och förbannad när jag äter p-piller (vilket jag gjort nu i flera år, så funderar på att sluta), men såg att du inte käkar det. Jag har jävligt kort stubin, och låter som att du också har det. Sen är det ju så att om man har varit tillsammans med någon länge och varit väldigt tighta så blir det verkligen så att personen börjar gå en på nerverna till slut, om man umgås för ofta.

Så kanske att du börjar träffa vänner mer, fara ut och göra egna grejer och så, så kanske det blir bättre? Egentid är mycket viktigt enligt mig. Jag började bli så där efter typ två år när jag börjat tröttna på killen, och till slut så spårade det ur totalt och jag dumpade honom, var helt enkelt inte kär längre.. Men självklart behöver det inte vara så i ditt fall, allt går ju att fixa om man VILL! Kommunikation är A och O, prata med honom om hur du känner. Det är ju aldrig roligt att gå omkring och vara arg hela tiden, och så ska det inte behöva vara heller. Kan ju i och för sig grunda sig i något annat, som inte alls har med honom att göra.. Svårt det där.
spaceshiip +1
Jag tror "problemet" ligger i att han är just din trygghet. Man brukar ju skälla och bråka med sina föräldrar och syskon för absolut ingenting, och har han den rollen så kommer allt negativt gå ut över honom. Du är ju så avslappnad med honom att det är enkelt. Det viktiga är ju dock att du själv inser att du beter dig illa, vilket du gör. Att gå och snacka med någon kan vara riktigt smart faktiskt, dels verkar du ju ha en del att prata ut om, men främst tror jag det är viktigt att du lär dig behärska dina känslor. Typ räkna till 10 innan du blir arg, du vet. Och det är svårt att lära sig själv, även om man har bra självinsikt!

Det här är ett sådant problem där jag inte tror att "ett samtal" med din pojkvän kommer lösa så mycket, han accepterar redan ditt beteende och det är du som vill ändra det. Och det gör du ju helt rätt i, för du vill vara en bättre flickvän. Riktigt bra inställning! Jag tycker att du ska ringa vårdcentralen eller öppenpsyk och berätta om dina problem. Med en bra terapeut och/eller en period av medicinering kommer du säkert må mycket bättre, även för din egen skull och inte bara förhållandet. Du verkar ju ändå ha en väldigt sund inställning och självinsikt liksom :)
Merida +1
Äsch... Sådan är min man med... Han är till och med en självutsedd martyr för allas ondska här i världen. Sjukt irriterande.
Ringde honom och sa att jag behövde ha hans nyckel för jag glömt min på jobbet. istället för att påminna mig och extranyckeln som är gömd någonstans hos oss eller hos våra nära och kära så skällde han ut mig när jag hämtade nyckeln. Well, du hade sluppit gnälla om din stress om du bara påmint mig. Såsom jag påminner honom.

Sånt här har vi vaaaaaarje dag! :P Hahahaha! Ibland blir jag förbannad och skriker på honom (när barnen inte är hemma) och då blir det en ögonöppnare varje gång! ;) Men äsch....

Min man har gjort en vasektomi för en herrans massa år sedan. Så vi har inget behov av preventivmedel. Och jag kommer inte ihåg hur det var med p-piller... Så jag kan bara ge relationsråd! :)

Mitt tips är att säga "Hör av dig när du säger vad du tycker." Så går du och sätter dig och tjurar. Under tiden man tjurar så lättar irritationskänslorna och han får en chans att fundera på vad som hände! :)