Blygis - Oattraktiv I Jobbdjungeln

Meatbal +1
Fick provjobba på ett företag jag velat jobba hos länge men under själva provjobbandet insåg jag att det inte var något för mig. Saken är den att jag är väldigt blyg och introvert och alltså ingen översocial person, och visst fick jag höra det efter av chefen; "du är väldigt, väldigt blyg". Hon ville ändå ge mig en chans till att visa vad jag går för så ska provjobba igen på söndag. Det är på ett café (alltså ett servicejobb). Vill inte sumpa chansen när jag nu äntligen den men känner samtidigt att jobbet skulle bli tufft för mig, jag gillar att pusha mig själv men verkligen inte så mycket på en och samma gång.

Jag har funderat tidigare på om jag lider av social fobi men det är i så fall bara av en mild grad då jag kan prata i grupp, prata med främlingar och så vidare; jag är bara helt enkelt blyg och ser själv inte det som något negativt bara kanske lite jobbigt ibland.
Dock känner jag mig oerhört oattraktiv för arbetsgivare, har alltid fått höra av tidigare arbetsgivare att jag är en riktigt duktig och driven arbetsmyra men alldeles för blyg och blir därför aldrig någon de vill satsa på. Det känns som om oavsett hur duktig jag är så kommer jag alltid komma sist då de hellre vill ha översociala personer.

Visst, servicejobb är ju mycket kundkontakt och att vara social och visst känner jag att det kanske inte är den branschen jag borde satsa på, och jag kan prata med kunder och vara serviceminded bara det att jag inte är sådär översocial och pratar högst.

Blev lite lång text, märks att jag behövde skriva av mig lite haha.. :P

- Är det fler som känner såhär?
- Vad jobbar ni andra blygisar med/hur har ni gjort?
- Vilken bransch borde jag satsa på? (har bara erfarenhet inom handel och restaurang)
- Borde jag ge provjobbet en chans till eller borde jag söka mig till annat?

16 svar

Meatbal +1
** Jag har svårt att starta en konversation samt hålla igång den, det känns bara så onaturligt..
mamacitaa +1
Känner igen mig men har inte hittat ett jobb än. Har pluggat och avslutade min utbildning för snart 2 veckor sedan så är arbetssökande. Jag känner själv att jag har väldigt svårt för kallprat. Pratar på väldigt lätt med folk jag känner och är bekväm kring men när det kommer till en ny arbetsplats, i mitt fall tidigare pratikplatser, så har det varit svårt att komma in i gänget när dom känner varann sen långt tillbaka och är väldigt pratglada.

Jag vet inte jag känner mig inte blyg utan snarare bara obekväm med att prata om allt och ingenting. Fick ofta höra att jag var bra på det jag gjorde men var tystlåten. Tycker deffinitivt att du ska provjobba igen! Det tar tid att vänja sig att vara pratglad om man inte är det av naturen men visst går det att lära sig om man vill :) Jag hade tex "fobi" för att prata i telefon innan jag började min utbildning, nu svara jag alltid om någon ringer så det känns skönt med ite framsteg.
Beavy +1
Jag är väl också en blyg person innerst inne, men när jag arbetar tar jag mig an en roll där jag inte är blyg :P vad jobbet kräver blir man, typ. Jag skulle ju aldrig få för mig att tala högt eller le överdådigt till människor jag inte känner i vanliga fall, men på jobbet ingår det ju och då gör jag det :)

Jag tycker att du ska testa igen och prova att göra sådant du normalt inte skulle. Ingen som arbetar socialt sådär är ju så utåt och framåt på fritiden - långt ifrån alla i alla fall.
Beavy +1
Jag fick exempelvis nyligen ett extrajobb som utställningsvisare på ett museum. Där jag ska lotsa runt 30-40 pers och prata om utställningar. Är fan livrädd och har aldrig gjort ett sådant jobb förut - men det betyder inte att jag inte kan lära mig eller gå in i rollen om jag vill :) Det är alltid som mest nervöst de första gångerna, man tycker det är pinsamt att göra fel eller göra bort sig - men man lär sig och blir med tiden tryggare i sig själv. Man är bara människa, precis som alla andra.
Beavy +1
Gud vad jag skriver haha, men kom på en grej till:

Som säljare eller cafébiträde kan man alltid börja med att lära in sig på några specifika fraser att dra fram när det behövs: "smakade allt bra?", "Vill du ha hjälp med något?", "Är det bra så?", "blablabla?" - haha, förstår du? Alla har sådana att gå till, tänkt bara själv vilka säljare du pratat med, de flesta säger ju något liknande. Sedan är det bara att se glad och trevlig ut så att de känner att de kan fråga dig saker ;) Resten kommer naturligt
121417 +1
Jag hatar kallprat men det brukar lösa sig självt, säger man "Hej!" Och låter glad och trevlig så, av min erfarenhet, har gästen/kunde börjat prata med mig och då är det lättare att få ett flyt än om jag skulle börja (jobbat på restaurang). Sen får man ta vara på sina extremt bra dagar då.man är sprudlande glad utan att veta varför, då är det mycket lättare att prata öht.

Och kommer det barn gillar de ofta att man busar lite, de kanske är blyga av sig men jag fick alltid leenden tillbaka i alla fall.

Av det här låter det kanske inte som att jag är blyg, men det är jag. Jag tar liksom inte första steget till att börja prata som sagt. Men man får gå in i en roll helt enkelt så flyter allt på mycket bättre efter ett tag. Man lär sig under tiden helt enkelt. Går du bara dit och tänker att det är inte personen DU utan cafebiträdet DU som är där så går det förhoppningsvis bra. Lämna ditt personliga jag hemma och gå in i rollen som serviceminded. Mycket sitter kanske till och med i ditt huvud så tänk inte så mycket utan gör bara så kommer det gå awesome
Pawni +1
Jag var också så i början när jag började arbeta. Är vårdbiträde, så det är mycket prata/kallprat eftersom det är service/mycket kontakt med kunden det också :) Det känns som om det försvinner med tiden. Arbetat 2 månader och nu pratar jag gärna med gamlingarna. Har liksom några frågor intränade som jag frågar kunden vid olika moment under dagen. Man växer i arbetet, man blir bekväm och icke-blyg så småningom :)
SandraLind +1
Oh jag hade ett sånt jobb jag kände mig totalt okvalificerad för. Jag kräktes varje dag innan jag gick dit, kräktes där, och bara skakade hela dagarna. Fick säga varje dag att jag var sjuk i förkylning eller liknande, för att folk började undra varför jag såg så hemsk ut.

Jag tog nog lite vatten över huvudet, så om du kan så försök att ta det lite bitvis. Det är svårt när man verkligen behöver jobbet, men sätt upp mål som är "good enough" för dig. Försök att vara öppen med dina problem för arbetsgivaren så kanske hon kan ha lite mer tålamod och förståelse? Och det här med att ha färdiga fraser i huvudet var ett superbra tips, då behöver du inte tänka så mycket på att säga fel, eller vad du ska säga.

Och blir det inte bättre, så sluta innan det går för långt. Jag höll på att dö på mitt förra jobb innan jag slutade :P
Vampira +1
Jag har social fobi och är sjukskriven pga det. Har praktik på ett tidningsbud ställe.. Alltså vi kör ut tidningar till affärerna. Och jag trivs bra med det, det är inte så socialt.. Ville egentligen också ha ett jobb där man utmanar sej själv lite men har märkt att antingen är jobben över sociala eller väldigt osociala, det finns typ inget mittemellan. Så jag strävar efter att ha ett osocial jobb då så jag ska slippa gå runt med en klump i magen, å har tänkt försöka utmana mej själv på fritiden istället så jag kan ha ett jobb jag trivs med iaf :)
Charlotta +1
Låter som om branschen inte är din grej just nu. Var likadan i den åldern. Testa annat, plugga, gör nåt nytt. Det löser sig :)
Merida +1
Jag var sådan tills jag insåg att om jag inte vill leva på soc så får jag fan skärpa mig.

Fick ett jobb som kundtjänstpersonal och pratade i telefon 24/7.

Om du är en blygis och inte vill ändra på dig så får du nog jobba på lager eller stå i fabrik.

Provjobba igen. Och ansträng dig! Och glöm för tusan inte att bara säga hej!
Meatbal +1
Tack alla för era inputs! :)

Har försökt det här med att tänka att det är "en roll", tyvärr kommer jag ur rollen och så fort jag gör det så tar det typ stopp. Men det är lite som Vampira är inne på, jag vill utmana mig själv och bli mer bekväm i mig själv och social men vill gärna göra det i en lagom takt utan att det kommer till en punkt att jag får ångest av att gå till jobbet/mår dåligt på jobbet.

@SandraLind det är just det jag är rädd för, att jag tar mig lite vatten över huvudet. :P
Vill inte slösa min eller företagets tid och det är därför det väger över till att avbryta här och nu, jag vill ge det en chans men känner redan nu att jag borde satsa på annat eller eventuellt hitta en arbetsgivare som förstår mig och som kanske kan "anpassa" tjänsten (tex som butiksmedarbetare att jag inte behöver stå i kassan men jobba ute på golvet och på lagret och hjälpa kunder som behöver hitta en viss vara osv). Det hade varit perfekt men kanske lite mycket att be om haha.
Beavy +1
Till @Meatbal
Det är sällan chefen kan eller orkar anpassa arbetet efter den anställda. De tillsätter folk som behövs och kan göra jobbet (ibland får man såklart utbildning). Om du vill komma över dina problem och någon gång känna dig trygg är jag rädd att du får kämpa på själv. Alternativt också ta hjälp av någon som du kan gå och prata med om dina problem :)

Man måste kämpa i livet. Det är inte alltid det fungerar att ta den "säkra vägen" tills man känner sig trygg nog.
Risken är väl också att man fastnar där ute på lagret med. Vilken man kanske inte vill?
Beavy +1
Nu menar jag ju självklart inte att man ska tvinga sig själv att göra saker man verkligen inte vill. Men denna gång lät det ju som något du ändå vill övervinna, som du mår dåligt av. Då måste man kämpa på och utmana sig själv hela tiden :)
mamacitaa +1
Till @Beavy
Måste hålla med. Jag har inte jobbat själv än men jag vet hur svårt det är att få ett jobb och då tror jag inte att man kan hoppas på att arbetsplatsen ska anpassa sig efter en, det är de som arbetar som får anpassa sig efter jobbet :)
Beavy +1
Till @mamacitaa
Jo precis, till viss del i alla fall :) självklart är det ju bra att man kan tala om sina problem med chefen så att denne kanske har större förståelse om någon skulle gå knas eller liknande. Men i övrigt räknar dem ju med att man ska göra vad arbetet kräver. Ingen kan ju allt från början - att utvecklas ingår! Men man får nog inga förmåner eller behandlar speciellt mycket annorlunda än någon annan på det stora hela.