Inte skrivit lika mycket i examensarbetet..

Ztiz +1
Jag skriver just nu mitt examensarbete tillsammans med en annan tjej på min utbildning. Vi har känt varandra sen typ 1 år in i utbildningen och funkar bra ihop.
Vi har skrivit tillsammans innan och det har gått bra (dock har samma sak hänt innan som det som hänt nu). Saken är bara den att hon är väldigt duktigt på att skriva, formulera sig och få ner massa tankar på en gång. Medan jag själv kan sitta och fila på ett stycke i en timme för att få det korrekt och bra. Att skriva akademiskt har jag tyckt varit svårt sen jag började på min utbildning för 3 år sedan.

Men nu som sagt skriver vi examensarbetet tillsamman och jag har hamnat i ett tillstånd då jag insett att hon skrivit majoriteten av det vi skrivit hitintills. Det jag skrivit under respektive rubriker i arbetet har hon antingen tagit bort eller formulerat om i egna nya stycken. Detta gör att jag inte känner mig så motiverad att skriva något om hon ändå ska "bestämma" vad vi ska ha med och inte.

Men iallafall. När vi pratade idag föll ämnen på att skriva förord. I vårt förord ska det finnas med vem som skrivit vad och hur man lagt upp arbetet. Och nu är jag i panik för att hon skrivit så himla mycket och ändrat om medan jag lagt till text och försökt få ihop något, och när hon skrivit en hel sida på samma tid som det tagit mig att skriva typ en halv..

Jag är så jäkla konflikträdd och är väl rädd för vad hon ska säga om jag tar upp det mer med henne. Sen på samma gång känner jag mig som ett jävla as som "behandlat" henne så här och liksom låtit henne dra det längsta stråt.

Vet inte hur jag ska göra för att ställa detta till rätta och även rädda mitt eget skinn och bli godkänd med gott samvete.

Hjälp?!

5 svar

kiko +1
Är det så viktigt att fokusera på vem som skrivit o hur mycket? Ni har ju väl arbetat tillsammans, fått gång varandras tankar, diskuterar osv. Du kanske har varit bättre på annat? Att hon är bättre akademiskt är ju bara bra så att ni får in ett korrekt språk. Bara för att hon skrivit betyder det inte att du gjort mindre :) Vad har du varit bättre i? Där är fler moment än enbart skrivande :)
Ztiz +1
Till @kiko
Hm. Ja med det känns mest som att om man inte skriver mycket så är man inte delaktig på samma sätt :/ Sen är jag så klart grymt tacksam över att hon vill skriva med mig och att hennes språk är så bra.

Jag har tagit stor plats när vi observerat och intervjuat. Letat litteratur har jag också gjort ex
kiko +1
Till @Ztiz
Dåså! Att skriva handlar bara om att få ner det ni gjort på papper, skriftligt, inget annat. Ni har båda gjort, bara det att hon suttit kanske och fått ner det på papper mer. Tycker inte du ska ha skuldkänslor över det, däremot om hon ändrar något i din text, fråga istället om tips kring att skriva bättre, lär er av varandra istället för att känna skuld =) Sen är det klart du ska stå på dig om du känner att något inte passar dig. Kommunikation!
Hanne123 +1
Tja, det är ju en väldigt knivig situation! Gjort är gjort så det är väl bara att fokusera på vad som går att rädda!

Konflikträdsla är inte ovanligt, jag har själv också varit väldigt rädd för konflikter, men det är otroligt befriande att kunna hantera sådana situationer, eftersom det har med ens egen gränssättning och integritet att göra, samtidigt som du slipper leva med den rädslan och kan fokusera på det som är viktigt för dig.

Nu var det ju olyckligt att ni skulle vara så olika när det kommer till att formulera ert akademiska arbete. Din samarbetspartner verkar vara den mer effektiva typen, medan du verkar vara mer omsorgsfull. Det låter som om hon lite kör över dig, baserat på det du skrivit, samtidigt som du känner skam, för att du upplever att det är någonting du gjort fel. Och det är kanske den första lögnen vi behöver sluta tro på, för det är inte fel på någon part, ni har bara olika erfarenheter och karaktärsdrag i bagaget.

Mitt tips till dig skulle vara någonting som kallas för empatisk kommunikation. Konflikter är någonting som vi växer av som individer, men det som gör ont är att uppleva att man blir kritiserad i konfliktläget, eller att inte bli sedd för sina behov. Empatisk kommunikation har tre olika lägen. Det första är att observera det faktiska och uttrycka det - det observerbara som triggar dig, i princip. Exempelvis "När jag ser att vår uppsats till största delen består av din skrift.." etc. Sedan kommer det andra skedet som består av vad du känner: "..känner jag mig orolig och skamsen" och den tredje fasen bestående av att uttrycka vad du har för behov "..eftersom jag har ett behov av att bli godkänd och gå vidare i min utbildning." Dessa är bara exempel, du får avgöra helt själv vad du har för behov och känslor. :)

På detta sätt närmar du dig situationen ur din ståndpunkt och det du uttrycker blir inte kritik. Kritik triggar defenser, vilket leder till bittra fighter. Om din kompis trots allt blir hätsk, så sitt med dig själv i det läget, känn det du känner och försök att observera dina känslor istället för att låta dem uppsluka dig.

Hoppas detta är till någon hjälp! :)
simspace +1
Till @Hanne123
Vad har man för nytta av att observera sina känslor? Man behöver väl fortfarande hantera dem på nåt sätt. Observation kanske är ett första steg? Det låter som att du har lite koll på detta. Du kanske har läst psykologi eller nåt?

Och själv har jag märkt att när jag berättar hur jag känner så beter sig vissa som om mina känslor inte spelar nån roll. Särskilt om man pratar med någon tjänsteman/myndighet känns det ju som att de inte kunde bry sig mindre, det känns som att prata med en maskin nästan (d.v.s. ingen empati eller mänsklighet/förståelse). Mina behov brukar jag sällan prata om däremot. Jag hinner väl inte så långt under samtalen. Om ingen bryr sig om hur jag känner brukar det inte bli att jag tar upp några behov heller.

I detta fall med två bekanta/vänner kanske man visar mer förståelse för varann. Mina konflikter brukar bli med myndigheter (som agerar neutralt) eller personer jag knappt känner (som kan vara rätt taskiga och bita ifrån om jag blir irriterad om någon behandlar mig orättvist eller kör över mig, vilket det känns som att det händer rätt ofta).