Att förlora en förälder

54548 +1
Jag förlorade min mamma igår. Kom från tomma intet. Bara sådär, pang, så var hon borta.

Det slog hårt. Var utan tvekan den tuffaste dagen i mitt liv hittils.

Så därför undrar jag, hur många här har varit med om samma grejj? Hur gick ni vidare?

Vad gör man egentligen..

41 svar

JennieBe +1
Beklagar verkligen sorgen. Ge din sorg tid och tillåt dig själv att vara ledsen. Prata om det och umgås med människor som kan ge dig support.

Kramar till dig.
40119 +1
Beklagar verkligen. Kan inte ens föreställa mig hur det känns. Tyvärr har jag flera kompisar som har förlorat en förälder väldigt plötsligt och det jag kan försöka trösta dig med är att det går bra för dem idag och de är sina vanliga glada jag igen, även om det tog tid. Låt dig själv sörja på ditt sett.

En kompis förlorade sin mamma för flera år sedan. Nu har hon skrivit en bok om hur det var. Den heter "En liten bok om att stå bredvid", skriven av Elin Johnsson. Den finns att köpa på adlibris. Kan verkligen rekomendera den, den är lättläst och hon delar med sig av sina tankar hon hade när det hemska hände.

Många kramar till dig
Vorath +1
Flingans +1
Jag förlorade min pappa för ungefär 1,5 år sedan, min reaktion va att blockera alla jobbiga känslor o bli helt känslokall typ, kände ingenting, o jag vet inte om jag fortfarande gått vidare, tänker fortfarande inte på det, och har inte bearbetat det nåt, det ligger djupt nere inom mig nån stans. Tror inte det e nåt bra sätt direkt, så har inga bra råd att ge dig egentligen.
Men jag beklagar sorgen
54976 +1
Beklagar sorgen
52441 +1
Jag har hållit på att förlora min pappa fyra olika gånger - i cancer.
Han överlevde alla gångerna. Så jag kan inte känna din sorg.
Men jag har nyligen förlorat många väldigt nära släktingar, och det enda man kan göra är tillåta sig själv att sörja.
Lägg allt annat på hyllan, tills du har fått ut det värsta - försök inte vara stark och ignorera det.

Jag tänkte bara säga, Håll ut. Försök iallafall, det blir inte lättare med tiden - men du lär dig att hantera det.
frada +1
Jag har varit med om samma sak. Jag var dock knappt sex år...
Det som är värst är att jag nästan inte kommer ihåg henne... Jag hade gjort vad som helst för att få lite mer tid med henne. Jag hatar att gå till kyrkogården än...

Man får panik, det blir liksom ett tomt hål och man får ingen lust att göra någonting. Det är hemskt. Men tiden läker alla sår. Jag tror att det viktigaste är att försöka komma ihåg henne och minnas de goda tiderna och vara glad för dem. Det gäller att försöka gå vidare, hon finns liksom med dig hela tiden och hon vill att du ska vara lycklig. Lev vidare och var lycklig för hennes skull.
Caitlyn +1
Jag har inte förlorat någon nära än så jag vet inte riktigt hur det känns. Måste vara jättejobbigt. Jag själv tycker bara att det är jobbigt att inte bo nära min familj just nu när jag bor i england..

När jag är ledsen så hjälper det tusen gånger bättre att prata om det med någon än att bara gråta för sig själv. Man mår så mycket bättre när man har någon annan som stöd också..Ta den tid du behöver...Många kramar
55471 +1
Beklagar =/
Diaana +1
Jag är så ledsen för alla er som förlorat någon nära. Sitter helt seriöst här och gråter, jag kan knappt föreställa mig hur det skulle vara.

Jag har en kompis (inte så nära kompis) som har förlorat sin pappa i cancer. Vi fick veta det i skolan när hon inte var där. När hon kom tillbaka så vågade ingen ta upp det, och hon själv pratade ju inte om det. Det blev jämt fel när man pratade helt allmänt med henne typ "Får du för din mamma och pap.. Får du för din mamma?". Men efter någon månad så var det en kompis som tog upp det när det var vi tre, och frågade hur det verkligen var med henne. Hur vi kunde hjälpa till. Hon var väldigt öppen och glad för att få prata om sin pappa.

Och jag tror det är det bästa sättet, att man får prata ut. Så försök att prata med folk omkring dig som kan hjälpa dig.
54548 +1
Tack för allt stöd. Ni är verkligen fina.

Jag har pratat med väldigt många. Tur nog har jag en stor familj, vi är 6 syskon totalt. Och alla finns här. Fördelen med att ha stor familj är väl att man håller ihop bättre.

Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft dem vid min sida.

Men det är fortfarande hårt. Just nu känns det lite som om jag lever i en stor illusion. Som om detta bara är en lek, ett skådespel. En dröm.. Förut tänkte jag att jag kanske bara inbillat mig det hela? Blivit galen.. Eller att hon är bortrest och snart kommer hem. Inuti mig finns ett hopp av nått slag.. Men samtidigt förstår jag verkligheten.. Och det är när jag tänker på den som det gör så jävla ont.

Vi försöker dock prata mycket om det. Allt det fina med min mamma - för hon var verkligen fin. Älskad av så många.

Nafurie: Jag fick faktiskt nycklar till min nya lägenhet iförrgår. Tanken var att jag skulle flytta in igår :( Hon han inte ens se den.. Jag som skulle flytta i helgen.. Men nu när detta har hänt så vet jag inte längre. Jag vill spendera så mycket tid hemma som det går. Vågar inte lämna mina syskon eller min pappa ensam. Det känns för svårt.

Känner verkligen också för dig när det gäller din mamma och dina syskon. Måste vara jobbigt när det är så utdraget. Min mamma dog ju rätt snabbt, utan smärta. Så på något sätt, ger det frid.. Men samtidigt har vi lite misstankar om att hon kanske hållt på en hemlighet genom alla dessa år. Att hon haft någon sjukdom som hon inte velat berätta för oss. Som om hon redan visste i förväg. För hon har inte velat gå till läkaren på länge..

Dynamitella: Usch.. Känner för dig. Själv fick min pappa fick en hjärtinfarkt för drygt ett år sedan. Så det har redan varit tufft i förväg. Redan då höll han på att gå bort. Han och min mamma har hållt ihop i 40 år.. Så jag är riktigt orolig för hans hjärta just nu.. Jag vet inte vad jag gör om han inte klarar detta. Det måste han bara. Det måste han bara.

Nu vet jag inte längre vad jag ska skriva. Det känns bara tomt och svart. Men på något sätt känns det bättre än när man bara går och håller på det.

Någonstans gör det.. det.
55471 +1
Om hon gjorde det så är hon en väldigt fin mennirska som inte ville ni skulle oroa er men jag är säker på att hon var en underbar person hur som helst =)
jo det är nog inte så bra att flytta som det är nu kantje?
blir ganska ensamt.. och eftersom dehär har hänt.. så kantje inte ensamhet är så bra för dig just nu?
utan att vara med familjen och bli starka tillsammans du kan ju ha kvar lägenheten.. men vara hemma ett tag till du känner att du mår bättre? lägenheten finns ju kvar
54548 +1
Nagurie: mig behöver folk inte oroa sig över. Jag klarar mig alltid på nått sätt.

Jag har tänkt väldigt mycket de senaste dagarna. Brottats med min egen tro.
Jag har alltid varit skeptisk till gud. Till det som händer när man dör.

Men nu när detta har hänt, så vill jag inte se det så längre. Min mammas liv var så mycket mer. Det kan inte ha varit som när man stänger av en tv. Allt borta. Utan jag vill tro att hon finns kvar. Att hon har en själ som lever vidare. För hon får inte barà försvinna. Hon betyder för mycket för mig för att göra det.

Vad tror ni på? Vad ska man tro på?
Channy +1
Jag förlorade min mamma när jag själv var 16 år, var bland det värsta jag upplevt. Jag kan inte riktigt påstå eller hålla med om att man kommer "över" sorgen..men istället lär man sig, på nåt märkligt vis, att leva med den.
Var din mamma allvarligt sjuk eller varför dog hon?
54548 +1
Channy: vid 16 års ålder måste ha varit väldigt tungt.
Men jag förstår, och tror väldigt mycket på det du säger. Man kommer aldrig över det, men man lär sig acceptera, och leva med det som hänt.

Vad vi kände till så var hon inte sjuk. Hon hade haft lite ont i axlarna de senaste 2 veckorna, och lite i huvudet. Och vi sa till henne att hon skulle in och kolla upp det. Men det ville hon inte. Därför misstänker vi lite att hon bar på en hemlighet. Att hon hade haft smärtor sedan tidigare och visste om att hon inte skulle klara det. Men att hon ville spara oss från sanningen. Hon var en sån typ av person. Kunde ta hur mycket som helst för att skydda dem omkring henne.

Hon var vacker på ett sätt som jag tror få människor förstår. Hon hade ett sätt att kravlöst älska. Därför har hon berört så många nu när hon är borta.

Jag saknar henne.. Som jag saknar henne.
69682 +1
Jag fick en dag reda på att min pappa var sjuk, jag hade väl anat lite för han hade också haft smärtor.
Vi åkte till ett vårdhus där dom lägger folk ibland (folk som bara är dagar från att dö?) men jag kunde ju inte gå in.. man kan inte säga farväl till någon som stått en så nära.
Jag hade hört honom prata och smyg tittat in och jag såg att han knappt rörde sig och lät väldigt svag.
Vi åkte hem efter det och dagen efter fick jag reda på att han hade gått bort i sömnen.

Jag önskar att han hade fått leva iallafall några år till, för att få se mig ta studenten, hjälpa mig ta körkort och kanske få vara där när/om jag gifter mig. Det sista minnena jag har med honom är en middag som vi åt tillsammans och pratade om massa random tekniskt stuff, och att jag sa att jag skulle göra vad som helst för honom..
54548 +1
Till er som fortfarande har era föräldrar i liv. Se till att filma, ta bilder, gör mycket tillsammans, och var ödmjuka. För ni anar inte vad allt sådant betyder nu.
58464 +1
Fan vad synd...fock kollar detta
70888 +1
Hej...tyvärr så har min kusin också förlorat sin mor typ förra året och det känns skit konstig när man har kommit hem från begravning...
du skrev att man kommer aldrig över det och man måste acceptera det...
men min kusin kom "över" det och hon gjorde så här
nr1: Bort med allt prylar som påminer om den personen som har gått bort och behåll bara EN sak...typ foto eller en smycke...
nr2:tar en promenad varje kväll för att rensa tankarna och slappna av

det var så min kusin gjorde det och hon mår riktig bra nu...
men lycka till med detta
54548 +1
Daul: Så har jag gjort tidigare i form av förhållanden som tagit slut. Tjejjer man slutat träffa osv. Och det har hjälpt.

Fast denna gång är det annorlunda. Man kan inte "radera" en person som sin mamma.

Hon påverkade mig allt för positivt och var en stor del i att jag är den jag är idag. En sådan person kan man bara inte glömma.

Det vill jag inte.