hatar min mamma (långt)

Fulperson +1
Förlåt att jag använder fula ord och så men jag är så arg och mår psykiskt dåligt. Min elaka mamma har nervärderat mig behandlat mig illa, sagt saker bakom min rygg jag inte vill att hon ska göra. Hon berättar för alla att jag har aspergers vilket jag skäms över att ha och det vet hon.

Jag har bett henne snällt att inte berätta det vidare men det gör hon ändå. Hon vet att jag inte vill prata om min diagnos för det är ett känsligt ämne. HON VET att det är det för mig. Jag hörde att hon pratade med en kompis till henne i telefon och jag hörde att hon sa "Jag har en autistisk dotter" Jag blev arg på henne och då skrek hon på mig.

våra konflikter slutar med att hon skriker och spottar på mig (ok det kommer spot ur hennes mun när hon skriker) och jag brister i storgråt. Att den ena skriker och den andra gråter är inte att lösa en konflikt. Helt ärligt jag är livrädd för henne. Hon tål inte kritik

Och när jag säger till henne att jag hatar min diagnos får hon ett utbrott och skiker "MEN DET ÄR INTE MITT FEL!!!! AAAHH D::(" Och då blev jag rädd och sa "nej det är inte ditt fel" bara för det inte skulle bli bråk och utbrott

Förlåt att detta blev långt :(. Min mamma har förstört mitt självförtroende, är orsaken att jag hatar mig själv och jag kommer aldrig förlåta henne :/ Jag måste tyvärr säga att jag hatar henne. Tyvärr

7 svar

kiko +1
Ni två måste sätta er ner och prata med varandra. Hon är öppen med att du har en diagnos och självklart är det inget konstigt att nämna det till andra och prata öppet om det. Varför skäms du? Upplever du att din mamma skäms, pratar hon illa om dig? Min bror har autism och jag känner igen dragen om att man oftast tar saker väldigt personligt och bokstavligt. Hur nedvärderar din mamma dig? Din mamma behöver också pratar av sig och hon kanske helt enkelt inte vill hålla det hemligt.

Vet inte varför ni skriker när ni bråkar men jag förstår frustrationen från er bådas sida, hon är väl frustrerad för att hennes mening inte riktigt kommer fram till dig medan du är frustrerad över att hon ej lyssnar och jag tror att ni missförstår varandra. Ni måste sätta er ner och prata lugnt och LYSSNA på varandra, från båda hållen. För jag förstår egentligen inte vad din mamma gör för fel?
kiko +1
Angående din diagnos tycker jag verkligen inte att du ska skämmas över den! Det är något unikt du har och som gör dig väldigt speciell och kreativ. Du måste bara hitta det DU är grym på, vad du är speciell på och varför du är så unik. Min bror är världens snällaste och mest sociala, och den modigaste jag träffat på. Finns absolut inget att skämmas över oavsett diagnos eller sjukdom. Alla har vi något unikt som vi måste se till att göra något stort av. Hitta din fina sidor och framhäv dem. Hata inte dig själv för att du är unik och speciell.
Fulperson +1
Till @kiko
sorry för sent svar!

Vi kan inte prata och reda ut saker hon sätter på sig offerkoftan. jag skäms över att inte vara som alla andra och det vet hon. Hon pratar om det som att det är något dåligt. hur hon nerverderar mig? Jo, hon har valt att vara kaxig mot mig när hon har kompisar hemma. Hon pratade med sina kompisar om att jag inte betalade henne något när jag bodde hemma. Jag gjorde inte det för att jag skulle känna mig trygg och att hon inte skulle köpa alkohol för pengarna. Hon har umgåtts med kriminella och behandlar mig som en psykolog ibland men hon är inget moraliskt stöd för mig
Fulperson +1
Till @kiko Jag är emot att man sätter diagnoser på folk. Ser ingen poäng med det.
Fulperson +1
Till @kiko
egentligen är denna tråd mycket längre Men denna sida visade inte allt jag skrev. det är riktigt långt
kiko +1
Känner att det är väldigt svårt att avgöra er situation och att det förmodligen finns två historier och synvinklar här. Det enda jag kan föreslå är att ni båda sätter er ner och pratar ut med varandra. Jag tror att med tanke på din diagnos att du tar saker och ting alldeles för personligt och har svårt att se en helhet.

Din mamma har ett annat perspektiv och pratar av sig med andra för att hon kanske behöver det och det är inget konstigt att då nämna att du har en diagnos för att förstå varann bättre. Försök gå in i hennes roll och sen får hon försöka sätta sig in i din sits. Och ni måste också respektera och acceptera att ni helt enkelt tänker olika. Jag vet som sagt inte hela historien och utifrån denna text förstår jag inte hur hon har förstört ditt självförtroende.
kiko +1
Vet inte hur gammal du är, men du kanske ska fundera på att flytta hemifrån om det inte funkar hemma?