jag känner att livet står still..

82466 +1
Nu har jag bott i Oslo i över ett års tid. Det betyder att det var mer än 1 år sen jag tog studenten. Jag fick sommarjobb efter studenten, och ganska så snabbt fick jag mitt nuvarande jobb. Jag är i princip assiterande butikschef, jag jobbar mest av alla förutom chefen.

Jag är en person som behöver driv och "drama" för att känna mig levande. Jag har olika dagar, jag ger allt eller inget. Jag har aldrig haft planer eller drömmar utan levt dag för dag.. Jag blev ganska så nyligen dumpad och kände en lättnad eftersom det varit mycket drama osv vilket har stressat mig, men tyvärr är det de jag dras till. Min trygghet är borta, killen som hade mitt hjärta som var min trygghet, som har varit min bror och bästa vän under så många år är plötsligt borta. Jag var dum som åkte och hade sex med honom IGEN efter vi gjorde slut bara för att ligga.

insåg ganska snabbt att man inte kan stänga av känslorna för någon man varit så nära i flera år. så för mig är det kört att ens vara vänner. Han lämnade mig för att han ska flytta hem till Sverige snart och leva hans "drömmar" osv.. (han är uppvuxen med resor,drömmar och mål i livet = tvärt i mot mig ) Iallafall, jag känner mig väldigt vilsen och livet står still. Jag och mina 2 tjejer har som plan att ev resa i 3 månader i vår, men för mig känns de som 10 år bort. jag är livrädd för framtiden för jag har ingen aning om vad jag ska göra efter resan.

ena sekunden vill jag bort, jag vill fly från problemen. jag vill säga upp mig och flytta till sverige och börja jobba där igen, andra sekunden vill jag jobba kvar och jobba mig uppåt, tredje sekunden vill jag gå under jorden för jag har ingen ork kvar, för mina tankar drar så mycket energi. kan vara så ledsen och deppig ena sekunden men ändå så glad och taggad andra sekunden. framtiden skrämmer mig.

9 svar

Merida +1
Det är precis såhär det är att vara i din ålder. Så det är inget unikt eller speciellt med dina känslor. Om det nu underlättar något. :P

Jag tycker också att det är långt till våren om man mår dåligt som du gör. Men samtidigt så behöver du nog lära dig att vara ditt nya jag innan du kan ha kul på en sådan resa. :) Så det är nog bra att det är ett par månader dit.

Gör en lista med saker du "vill göra innan du dör". Skriv upp först en drömmares lista sen en realistisk. Försök pricka av några nu i höst/vinter och känn att du går framåt i din personliga utveckling.

Sen tror jag nog att du jobbar för mycket. De som jobbar för mycket brukar ha svårt för att vara still.
82466 +1
Till @Merida
jag har alltid gillat stress och högt tempo, men märkt att de satt sina spår på mitt psyke och min kropp.
jag behöver absolut lära känna mig själv, är helt vilse just nu och förstår i princip ingenting, vem jag är,vad jag gör här, vart jag ska osv..

problemet är att jag inte har någon direkt hobby, jag tränar ibland, stickar ibland,målar ibland, tänkte köpa en gitarr men insåg att de aldrig kommer spelas nånting.. jag har inget stort intresse för nånting känns de som, vilket gör mig galen.. planer och framtid för mig galen och taggad på samma gång, det är för långt bort.. om jag vill ha nånting så vill jag ha de NU.. helst igår haha.
58736 +1
Till @neclavii
Varför tror du att du gillar stress? Är det något med att vara avslappnad, ledig, oviss, för mycket tid att tänka etc, som gör att du mår dåligt? Ingen kan gå igenom livet frisk av att stressa och alltid ha något för sig. Att kunna slappna av är så viktigt, annars kommer din kropp till slut säga ifrån.

Självklart är det bra att du gillar att jobba och göra saker. Men du ska inte känna att det är det ditt liv ska gå ut på, eller att det är det enda som kan göra dig lycklig. Din fasta punkt mitt i allt jobb har nu också försvunnit - vilket kanske innebär att du tar på dig ännu mer jobb (?) för att hantera det.

Det är okej att inte göra något allt ibland. Tänk efter varför du är här på jorden. Är det för att jobba livet ur dig?
82466 +1
Till @Beavy

jag tar på mig mycket jobb för jag har inget annat för mig. att vara ledig en dag skapar ångest, inte för att jag inte jobbar, utan för att jag är ensam & uttråkad. vissa dagar kan det vara skönt att vara ledig, vissa dagar går jag gärna på stan själv eller tränar osv.. men vissa dagar då ångesten är maxad så vill jag inget hellre än att antingen krypa under täcket eller vara bland folk (jobbet). jag har alltid känt att jag MÅSTE göra saker hela tiden, främst för att ja ser allt på instagram,facebook och alla andras perfekta liv (även om jag själv inte strävar efter de perfekta livet).

jag blir stressad av att vara ledig och hemma när jag vet att alla andra är ute och gör saker. dock om vi är 3 kompisar som ligger inne en hel helg , så blir jag också väldigt stressad och uttråkad. Är jag sysselsatt med folk så glömmer jag mina problem. ofta kommer tankarna upp från ingenstans och jag får en hjärtattack och spelar lugn, de funkar när de är folk omkring, är jag själv så håller de i sig länge..

jag behöver folk som är drivna, jag gillar att bli tillsagd vad jag ska göra. jag gillar att folk bestämmer över mig för jag har svårt att ta egna beslut. dock på jobbet är jag oftast en annan person. då tar jag egna initiativ och är självständig. ingen märker min osäkerhet.. snarare tvärt om. men i "privatlivet" är jag den svagaste människan jag vet. har varit de länge, väldigt ostabil. jag har alltid lutat mig på andra. vissa dagar är jag starkare än starkast och vissa dagar vill jag krypa under täcket. fuck ångesten.
58736 +1
Till @neclavii

1. De bilder och statusuppdateringar som du ser på sociala medier är allt annat än en bild av verkligheten. Det finns ju ingen som tar kort på eller delar med sig av livets alla jävliga sidor; räkningar, stress, hemorrojder, relationsproblem, arbetslöshet, diarré, diverse ångest och psykiska problem - vi får ju bara se dem tre raderna eller den lilla bilden de har valt ut att visa oss.

Så jag tycker att du ska tänka på det nästa gång du ser en bild på personen som alltid tränar, eller har råd att åka utomlands 5 gånger om året, eller som "äääääääälskar" sitt jobb. Det är förmodligen inte ens 3% av sanningen eller hur de egentligen känner. Det ÄR svårt att inte låta sig påverkas av allt, men när jag gör det så tänker jag som jag skrev..

2. Det är inget fel att trivas med att bli tillsagd vad man ska göra. I alla fall inte vad gäller arbete - där följer ju nästan alla någon annans plan. Jag vet inte hur bra det är att bli runtbossad i vardagen dock. Vissa trivs kanske med det, men många kanske bara låter sig fösas runt för att det alltid varit så, för att de inte orkar eller för att de är rädda för att ta beslut. Om det är det sistnämnda, rädslan, vad är man så rädd för att man inte kan leva sitt eget liv? ALLA har svaga och starka dagar. Fan jag har svaga och starka månader! Ibland orkar man inte med allt skit, men man får kämpa för de toppar som finns och försöka återskapa dem i sitt liv när det behövs. Att "rycka upp sig" är det värsta man kan säga till en ledsen person. Men ibland är det bara du själv som kan hjälpa dig.
första lektionen är att INTE se dig själv som svag. Du får inte dra ner dig själv. Inte säga sådant om dig själv.
Du är precis så stark som du behöver vara när det gäller.
Merida +1
1. Ta bort notifikationerna på Facebook och instagram osv. Du får dem när du öppnar apparna ändå.

2. Du måste lära dig att ha tråkigt, att umgås med dig själv.

3. Du gillar inte stress, du gillar bara inte att vara ensam för att det ger dig ångest. Du måste ta itu med dina ångest-känslor.

4. Tvinga dig att lära dig något nytt med tex gitarren eller stickningen. Jag känner många som är så rastlösa i sin själ att de inte bara kan sätta sig. Men ibland måste man tvinga sig själv.
Mliillo +1
Asså bilder du ser i sociala medier, det är typ 1 % av deras sanning..Är själv trött på allt positivt folk visar, därför gör jag allt tvärtom och visar mitt verkliga liv då och då. Och jag tror folk reagerar starkt på det för att människor inte är vana vid att verkligheten syns offentligt.
Så tro inte på allt som visas, tro mig ALLA människor har något problem och oftast är alla dessa bilder en fasad.
För det andra, du måste lära dig att inte stressa upp dig, lr dig att det är okej att vara ensam, att ha det lugnt omkring sig och vara med dina tankar.

Jag sjukskrev mig precis pga all stress och press kring framtid, min hälsa, skolan osv. Jag orkade inte och jag mår mycket bättre sen jag gjorde det. Nu kan jag fokusera på att bli frisk och ev komma på vad jag faktiskt vill göra för just nu är jag trött på skolan och vet inte ens om jag vill bli förskollärare längre.
Gör den där resan du tänkte dig, jobba för fullt och ha det som mål så kommer du bli mer motiverad.
Det hade jag gjort om jag var frisk idag, tagit studieuppehåll och jobbat för fullt för att åka iväg nånstans.
Mliillo +1
Vet att du och killen gjorde slut nyligen också, är i samma sits och sörjer fortf mitt och killens uppbrott. Jag hann inte ens sörja färidgt förrän jag fick höra att han hade en ny. Så det var smäll på smäll plus denna jäkla sjukdomen som tagit på mig fysiskt men också psykiskt nu.
Till sist upptäckte jag att jag hade hamnat i någon sorts depression. Det krävs inte en läkare för att fastställa det; uppvaket var att jag knappt kunde prata med min bästa vän längre. Jag var inte mig själv och kände att om jag inte gör något nu så kommer jag tvina bort.

Så bestämde mig häromdagen att göra något åt saken. kan tyvärr inte göra en stor förändring men lite smått varje dag.
Har börjat skriva dagbok och säger varje dag åt mig själv att jag duger som jag är och att det kommer att bli bättre.
Jag tar vara på småsakerna, uppskattar något litet varje dag.
Till slut kommer jag att bli stark nog att göra en större förändring men eftersom min dialys begränsar mig får jag ta vara på det jag kan göra.
Min fokus är mina vänner och min familj, och JAG. Inget annat.
82466 +1
Till @Mliillo
att göra slut för mig är som att halva mitt liv rasar, eller rättare sagt hela livet skakas om. jag har förstått först NU att det är slut på riktigt.. slutat vakna kl 05 varje morgon med extrem ångest..

jag har alltid anpassat mig efter mitt ex när vi skrev,pratade,träffades,ringde osv.. men det är dags att säga NEJ nu. ta egna beslut och skaffa sig mål och se ljuset i livet. jag är rädd för mig själv, mitt humör och mina tankar ändras snabbt. på en sekund skulle jag säga.

i morse på jobbet kände jag att fan jag orkar inte träna idag heller och att jag inte ska "tvinga mig själv till att göra saker jag egentligen inte vill" sen efter 10 minuter fick jag en sån sjuk "tagg"känsla över att börja träna, jag kunde inte förstå hur jag bara kunde sluta med träningen och tappa mina former och muskler.. jag blev så taggad på att börja träna igen och tänkte lägga upp ett träningschema. men direkt jag kom hem så kände jag igen att neeeej jag har ingen ork.

egentligen bryr jag mig inte om sociala medier,ell de handlar väll en slags avundsjuka när man ser att alla andra reser, eller har perfekta kroppar osv.. eller det skapar någon slags ångest för jag inser att jag kunde varit utomlands om jag hade sparat lite mer och shoppat mindre.. eller att jag kunde vara lika fit om jag bara tränat alla gånger jag velat men aldrig orkat.. jag tappar bort mig själv, de har hänt flera gånger jag stått på jobbet utan kunder och tankarna bara dragit iväg. vem är jag ? vad gör jag här ? vart ska jag ? hur kan mitt humör ändras på en sekund ? från att vara så sjukt glad och tagg på livet till att gå in på toa och bryta ihop.. ibland utan anledning ? jag har inte så många folk i min omgivning som jag kan känna trygghet hos. jag tror det är en orokänsla och en rädsla att ingen finns där för mig när jag behöver. de var de jag hade min pojkvän till.. att luta mig på när jag behövde stöd och då jag hade dåliga dagar. men numera har jag INGEN att luta mig på. på ett sätt är det bra, för jag behöver bli stark i mig själv men ändå blir man så sjukt förvirrad..

jag har tappat vänner med åren och att jag flyttade.. nu har jag väll egentligen bara 2-4 vänner.. och i sverige har jag bara 2 st ?? alla festfolk som man umgåtts med i alla år har bara försvunnit.. jag är deppig för jag känner mig ensam. jag känner mig så himla utpekad eller ivägen när det gäller allt.. oftast i familj/släkt. mamma skaffa ny familj. finns inte plats i bilen om jag ska med nånstans.. pappa är ensam och lika svag som jag och ostabil, vilket gör mig ännu svagare. shit vad deprimerande när man tänker på det.. därför jag låter bli, tar en dag i taget. har sjukt svårt att lita på folk och att öppna upp mig. jag är stängd som person. det tog mig 3 år innan jag öppnade upp mig helt för mitt ex.. försöker vara mer som "alla andra" när det gäller sociala biten och alltid va positiv. när vi ska ut å äta med jobbet så börjar hjärtat slå dubbla slag och alla blir superglada och bara jaaa va kuuul! medans inom mig skriker de NEEEEJ!! men ur min mun kommer de, "va trevligt :D " jag är så fake för att inte visa mig svag.. de är som att verkligheten kommer ikapp mig på något vis..

sorry för snurrig text..