Ni singlar där ute

kiko +1
Jag är en person som gillar att vara själv, är självständig och behöver inte alltid sällskap. Men på srnare tid har jag känt mig väldigt ensam. Mina vänner som jag umgås med är alla i relation o någpn har barn. Inget ont alls om dem, de betyder qllt för mig o vi alla brukar umgås som ett gäng då o då.

Men ensamheten har börjat krypa sig på, är snart 30 o alla omkring mig lever i relation/ barn osv. När vi skiljs åt så kommer den jobbiga känslan att de alla har någon de kan vända sig till, de har någon att komma hem till. Deyta slog mig rätt hårt häromveckan efter en helg ihop o där jag åkte hem själv ensam till en tom lägenhet.

Tänkte bara höra hur ni handskas med detta?
Behöver inte råd kring att jag måste lära mig o vara ensam. Det har jag varit stora delar av livet o har trivts väldogt bra med det. Men nu har denna känslan börjat smyga sig ju äldre jag blir. Tror nästan jag är i nån form av 30 års kris.

Aja iaf någon som känner detsamma eller känt samma sak men handskats med det?

10 svar

mamacitaa +1
Har också trivts väldigt bra med att vara själv. Avstod ofta som yngre att hänga med vännerna för att det var så skönt att vara hemma och bara få vara. Men som dig har jag börjat känna mig väldigt ensam på senare tid. I mitt fall beror det mycket på mitt ex, vi har haft en väldigt strulig relation där vi velat mellan att gå tillbaka och försöka igen eller lägga ner kontakten helt. Avslutade kontakten i tisdags.

Jag har fina vänner runt mig som jag kan vända mig till för att prata om och umgås, faktum är att vi ses varje vecka men när jag kommer hem igen känner jag mig tom. Tror att det i mitt fall handlar om att jag saknar kärlek, en kärlek som får mig att må bra och vara lycklig, kanske är så för dig med? Jag skulle inte ge dig rådet att lära dig vara själv, människan är social i grunden och dom flesta trivs av att omringa sig med andra. Dejtar du något? Du kanske kan involvera dig i någon aktivitet där du får träffade likasinnade människor med samma intressen?
kiko +1
Till @mamacitaa
Jag träffar mina vänner alltfrån en gång i veckan till en gång varannan månad, beroende på. Jag är alltid tillgänglig, iaf just nu innan skolan börjar. Har några få vänner o när jag inte e med dem e jag med familjen eller ensam. Sen har jag bekanta med jag träffar några gånger om året.
Tror med att jag saknar någon, både att dela vardagen med men också mina intressen eftersom ingen i min krets vill med o göra det jag tycker e kul, så därör kan det också kännas ensamt.
Jag håller mig ganska sysselsatt men som du säger det blir sån tomhet efteråt.

Jag dejtar ingen, snackar lite smått med någon men sen ett par misslyckade relationer så vågar jag inte ge mig ut igen. Blivit osäker kring killar så därför låter jag bli att träffas. Lite dåligt kanske men samtidigt känner jag att jag vill må bra först o få ordning på mitt liv innan jag träffar någon.
Jag både tränar och dansar ett par gånger i veckan men de flesta på dansen är så mycket yngre så känner inte direkt samhörighet med någon. Men jag mår mycket bättre av att dra iväg dit eller träna iaf.
Men det har jag alltid fått göra själv med.

Det e nog som du säger, saknar någon o känna samhörighet med. Kvittar egentligen om det e en kille eller en kompis, men någon o vara sårbar hos o dela intresse.
kiko +1
Till @mamacitaa
Vad brukar du göra av dem dagarna du känner så?
Är ofta hemma med hela dagarna, visst kan hålla mig sysselsatt men där lyckas ändå finnas timmar då jag nästan får panik. Tror dock det beror på att jag inte pratar med någon. Kan gå flera dagar utan någon kontakt med nån annan, för att vi alla lever olika liv helt enkelt.
En av mina vänner brukade jag prata med ofta förr, men nu gör vi aldrig det längre. Vilket är förståeligt när hon har familj.
Man känner sig lite bortglömd o ensam bara.
mamacitaa +1
Till @kiko

Har själv blivit väldigt osäker över killar även om jag får ganska mycket uppmärksamhet ifrån både främmande och bekanta killar, känner att jag inte riktigt duger för någon. Har även drabbats av psykiska problem som följd av tidigare händelser, utmattningsdepression, hög prestationsångest och generell ångest. Har sagt upp mig från jobbet nyligen också så det blir mycket skit på skit haha men jag vet att saker och ting blir bättre med tiden. "Det bästa har ännu inte kommit".

Jag måste lära om mig själv att jag är värd så mycket mer. Jag hoppas du vet om ditt självvärde, det hjälper en lite på vägen och känna att det inte är fel på oss utan ibland händer saker bara utav en anledning. Man måste också våga för att kunna vinna. Jag kommer nog aldrig kunna lite på en kille fullt ut igen men jag vill ändå uppleva kravlös kärlek med en kille som är stolt över att ha just mig. Så jag ska ge mig ut i havet bland singlar och bara ha kul, när jag känner mig redo. Vad har du för typ utav intressen?
kiko +1
Till @mamacitaa
Jag tänkte faktiskt på det innan idag om vad jag känner för mig själv. Jag tänker att jag är värd något, men problemet är att jag inte tror på det jag säger o tänker om mig själv. Är nästan helt säker på att det beror på mitt senaste ex men även relationerna jag haft. Blev dumpad i båda o en vecka senare hade båda hittat nya trots att jag blivit förklarad att jag är deras kärlek. Så innerst inne vågar jag väl inte ge mig ut o tror att det måste vara något fel.
Jag vill ha kärlek men har byggt upp en mur och fasad att jag sticker så fort nån kille vill träffas.

Mina intresse är dans, älskar det o har gjort det hela mitt liv. När det har varit grejer jag velat gå på är det aldrig nån som vill med. Lite tråkigt då ingen delar det intresset så det blir att vi gör annat alltid. Hade önskat att mina vänner ställde upp nångång..
Sen gillar jag att träna med men folk e ju tyvärr upptagna med sina familjer eller andra planer så det e inte alltid de hinner. Är en ganska så spontan person annars, är med på det mesta o har börjat gör saker själv, för kan ju inte förlita mig på andra hela tiden. Men det e inte kul o uppleva saker själv heller.
Vad har du för intressen? Är det din förra relation som satt dig i denna sitsen?
tomcollins +1
Jo. Jag träffar mina vänner nästan varje helg och känner mig aldrig ensam då jag dels har dem samt har vänner på andra håll i landet med vilka jag har kontakt 24/7.

Men det har börjat komma en ensamhetskänsla på det stadiet att jag vill ha någon att mer eller mindre dela mitt liv med.
Jag dejtar, inte för tillfället, men jag träffar några killar om året, har i år träffat tre stycken tror jag. Förra året träffade jag fem.
Det har inte gått vägen med någon av dem och det stannar på en dejt, endast en det blev ca 5 gånger med. Därför har jag blivit mer och mer rädd för att träffa någon för jag har börjat bli rädd och har fått det bekräftat att det måste vara jag som är felet, tvivlar på att 7-8 killar är problemet.

Vill liksom träffa någon men det är som om jag själv sätter käppar i hjulen helt omedvetet för mig själv. Så det är väl bara att gilla läget...
mamacitaa +1
Till @kiko
Har tyvärr också lite svårt och tro när jag försöker se det positiva med mig själv. Får höra det väldigt ofta ifrån vänner och familj att jag förtjänar bättre än det jag fått vilket jag är tacksam för men när man lever i en dålig relation så intalar man sig att det är just det man förtjänar. "Vi får den kärleken vi tror att vi förtjänar". Jag var totalt hjärntvättad, det var min första relation så hade inget att jämföra med. Valde att avstå otroligt mycket och framför allt ifrån att vara lycklig för att en röst i mitt bakhuvud hela tiden sa att han kommer förändra sig.

Hamnade i depression en gång för ett par år sedan delvis pga samma kille så ja han ligger till stor del bakom denna depression också. Känner mig så löjlig som låtit det gå så pass långt men kärlek är otroligt beroendeframkallande, han var min drog.

Jag bor fortfarande hemma så förutom nu när päronen har semester så är jag aldrig helt själv vilket är väldigt skönt. Sedan bor min bästa vän på gatan bredvid så där kan jag i många fall gå om det blir för jobbigt. Men jag kan tycka att det hjälper väldigt mycket att bara få prata med någon, över sms eller hur man väljer. Var så van att alltid ha någon att prata med på kvällarna innan jag skulle sova och det saknar jag. Så det skulle jag tipsa om, prata eller chatta med någon vem som helst, kanske inte småbarnsföräldrar men alla andra kan ta sig tiden att snacka lite.

Gillar också att träna men är lite lat att ta mig dit.. Dansa gillar jag att göra när jag har lite alkohol i kroppen, då kommer mina bachata och reggaetonmoves fram ;) Är spontan som dig, spontant blir nästan alltid bättre men också roligast när man gör det med andra. Det finns inga dansklasser du kan gå där du kan lära känna nya?

Drömmer om att få flytta utomlands men är lite rädd för att stå så pass mycket på egna ben och ta det steget, hade gärna velat gjort det med någon annan. Inte nödvändigtvis flytta på heltid men dra iväg och upptäcka världen liksom. Är verkligen en förhållandetjej, har alltid varit det så drömmer även om att gifta mig och skaffa barn om några år förutsatt att jag är med någon och känner mig redo. Vart bor du någonstans? Tycker att du framstår som en skön tjej nu när du öppnat upp dig lite, vi verkar lika på några plan trots åldersskillnad. Om du känner för att prata, om vad som helst så gör jag gärna det :)
FoxyCleo +1
Jag har varit ensam för det mesta i skolan och så, så jag är van vid det sen länge, tyvärr. På fritiden läser jag mycket eller pysslar på egen hand, eller går ut, eftersom det är trevligt att vara runt folk även om man är själv. Jag har folk jag kan ringa och prata med också :-)
FoxyCleo +1
Till @kiko
Men hur kan man gå flera dagar utan att prata med någon, du måste ju gå ut och handla mat åtminstone?
kiko +1
Till @FoxyCleo
Jag menade inte så, är ute varje dag. Utan prata med vänner, inte dela vardagen med någon.